Oh Chigaco,
Jag åkte till Stockholm i onsdags och såg Smashing Pumpkins live! Eller ja, för det mesta Billy Corgan då resten av originalbandet ej finns kvar. Inget gung eller liv i publiken fanns ej men trotts det så anser jag att de var bra. Några nya låtar var det vilket kanske även gjorde alla mindre exalterade. Jag var nära scenen med tanke på att jag kom exakt i tid till insläppningen. Det hela hade varit bättre ifall alla kunde vissa någon sorts glädje till bandet men trotts det så valde jag att småhoppa och sjunga med i de låtar som inte var nya. Påtal om det så kollade jag nyss igenom nätet efter bra bilder från konserten, då jag ej kunde ha med mig kameran, och hittade det här lilla blogginlägget;
Haha! De mesta som hade något liv i sig under konserten var väl jag och en annan snubbe som hade en SP tatuering (speaking of which, is awesome). Jag är säker att ifall man hittar en video så ser man två individer längst fram som simply don't give two fucks. Inget encore blev det inte fast jag skulle nog inte vilja stanna extra länge åt en publik så ointresserade. Men jag stannade tillräckligt länge för att bli utkastad! Trotts den negativa stämningen bland publiken så var det bra. Det var underbart att stänga ögonen för att känna gitarren, basen, och trummorna eka igenom hela kroppen för att sedan öppna ögonen och se bandet stå framför dig. De körde "For Martha" vilket fick mig att hamna i ett hallelujah moment. 
bilder och exempeltext från från Lottas rockfotoblogg
