And so do I just sit, only forever collecting dust.

När det blir så sent att man knappt ser siluetten av träden utanför mitt fönster då börjar mina tankar. De blir djupa och väldigt... filosofiska? Jag tog tag i min kamera. Använde en enkel inställning och bara fotade mitt rum. Jag ville inte att det skulle bli perfekt med fokus, vinkel och ljuset. Det är därför jag gillar dem. De är personliga, de är min vardag. Jag gillar att det skriker trash om dem, det är perfekt. Det som är det mest betydelsefulla i mitt rum. Musiken, min besatthet om att jämt klistra upp saker på mina väggar, min säng som så många tankar jag har grubblat över och sedan min bild på pappa som står vid fönstret. Det var när han nyligen kom till sverige, jag älskar fotografiet.



Detta är en inblick i min vardag, jag bor här. Här har jag haft så många tankar, problem och glädjetillfällen. Jag hatar att jag ser vad de andra inte kan se! Det blir så svårt att förklara. Hoppas att det itne blir något större problem med sånna hära bilder. De är lite mera personliga och privata... om amn sak lägga upp det så liksom.