OKAY- SÅ! Jag har vait frånvarande de senaste veckorna dels för att jag har inget att blogga om och för att jag har varit i London! Jag anlände för äventyr i England torsdag morgon förra veckan och anlände tillbaks hem i Söndags.

När vi anlände i London så slet vi för att boka tågbiljetter till Tunbridge Wells där jag ville se The XCERTS. Vi hittade billiga resor men återresan var alldeles för tidig får att tillåta mig att se hela showen. Det slutade med att jag ringde bussar och andra transport bolag i hopp om att hitta något relatit billigt som skulle kunna ta oss tillbaka till hotellet safe and sound i den tid vi behavade. I slutet av dagen lyckades vi se Big Ben, House of Parliament och the London eye. Så sammanfattat så spenderade vi första dagen som genuina turister.

Vi lyckades ta oss tillbaka från Waterloo till hotellet via tunnelbanan rätt så enkelt. Vi beslöt oss för att vakna tidigt dagen därpå och sedan stoppa i oss en massa frukost så att vi slapp att köpa onödig fram från streetkitchens. We lämnade hotellet runt 9.00 och far åt vår första destination som var National Gallery där jag ville se Vincent van Gogh's konst. Men inte förrens vi fick göra typiska turist shenanigans!

Det var först då som vi kom fram till National Gallery och oh my oh my~

Vi fick egentligen inte ta bilder inne i byggnaden men jag lyckades ta en för jag kunde inte motstå. Arkitekturen var underbar!

Efter att jag köpte saker i sovenirshopen (för att allt jag kunde se var van Gogh och solrosor och mitt hjärta kunde inte kontrollera sig själv längre) så fortsatte vi vårt äventyr mot Picadilly Circus... där inget direkt speciellt hände. Det var där, inget mer att förvänta sig. Jag smög in i HMV och köpte 2 Sherlock DVD:er.

Jag hade lust att fråga en av guiderna och se dem försöka komma med en logisk förklaring. Men tack vare mor så gjorde jag inte det och fnissade istället för mig själv.

VAD SEN VAD HÄNDE SEN BERÄTTA MER

Vi gick även igenom hela Bakerstreet samt Oxford street i jakt på Forbidden planet. Det visade sig att den inte fanns där men mina fötter var helt ömma och ugh. MEN SEN

DEN STORA FINALEN

Vale Road alright, that’s me

Från Waterloo East station hoppade vi på tåget som tog oss till Tunbridge Wells. Vi var 1½ timma för tidiga för konserten men hellre där tidigare än sen. Det visade sig att jag skulle få lämna showen tidigare trottsallt vilket gjorde mig lite tjurig under tiden som vi väntade. Vi blev insläppta 19.30 trotts att det började kl 20.00 men ägarna tyckte att det var för akallt för att stå ute när det duggade. När vi steg in så såg jag Murray(sångaren) prata med förbandet bara några meter framför mig och jag börjar känna mig pinsam för att plötsligt så blir jag paranoid och jag känner mig som en stalker. Det slutade med att jag sprang ut för att vänta med resten av publiken i regnet så att det inte skulle bli konstigt. Det var kallt. Jag måste reda ut min paranoia.

När alla var tillåtna att gå in i lokalen så stod jag och min mor lite skumt vid merchbordet och väntade på någon att ta mina pengar i utbyte mot bandtröjor. Helt plötsligt dyker Tom(trummisen) upp och jag försöker att köpa en t-shirt samt ett speciellt screenprint lite casual genom att vara tyst ch knappt säga något. Eftersom att min mor hade suttit sig exakt brevid merchbåset så kändes det lite konstigt för jag viste inte hur jag skulle beté mig och han var exakt där.  Tillslut så lyckades jag beklaga min pinsamhet samt som jag fick min önskan om en bild med honom fullfylld.

Jag tror jag sa något i stil med “I’ve travelled a bit far so I guess i’d really appreciate one” och han svarade “Really? From where?” och jag sa “Sweden” och han keysmashade men svarade sedan “Sweden! That’s very far!” eller dylikt. Han återvände sedan till sitt lilla krypin där han sålde merch and jag begav mig mot publiken i väntan på att få höra de 2 första förbanden spela. Det var någon gång emellan 1 och 2 bandet som jag begav mig tillbaks för att kolla med min mor om hur mycket klockan var som jag såg Murray och Jordan(bassisten) som småsnackade bara någon meter ifrån där vi var. Jag tror jag började konversationen likadant då jag frågade efter en bild men sedan så vände Murray sig till mig och sa “Are you the girl from Sweden?” och sedan yaddiyadda~

Jordan frågade ifall jag ahde sett dem spela i Göteborg men jag förklarade att jag hade haft skola och andra konserter bokade den helgen. Alla 3 av dem var jättetrevliga och de uppskattade verkligen att jag var där vilket var väldigt fint.

DAG 3! Vi begav oss till ett internetcafé vid Baker street där jag såg till att hitta den korrekta adressen till Forbidden Planet. Vi spenderade runt 2 och en halv timmar hos Alfies Antikmarknad och sedan så tog vi tunnelbanan till Camden Town där majoriteten av säljarna var irriterande. Jag bryr mig inte ifall du klär dig annorlunda eller är lite mer hardcore, there's no excuse for rudeness.

Det slutade med att det enda jag köpte var té till min kusin och en hatt, vilket var rätt så radikalt. Senare så återvände vi till Oxford Street i hopp om att äntligen hitta Forbidden Planet. Det tog sin lilla tid men i slutändan så hittade vi stället och jag spenderade kring £85 där. När man kom in så fanns det en hel väg med en stor bild på Matt och Karen från serien. Hyllorna var fyllda med Doctor Who saker men även en massa andra actionfiguriner. Det fanns allt från Avengers till Ghostbusters leksaker. Sedan fanns det även en nedre våning där man kunde hitta varenda serietidning av vilken superhjälte som helst. En nörds dröm var det helt enkelt.

Vi spenderade resten av kvällen genom att gå igenom Oxford Street. Jag hade väldigt ont i fötterna och birsten av sömn kom ifatt mig när jag väl återvände till Sverige. Det var den bästa födelsedagspresenten jag skulle ha vågat drömma o. Att besöka London har varit en dröm sedan jag uuptäckte att det fanns en värld utanför Sverige. Och att få se och träffa mitt favoritband är alltid uppskattat. Jag är så glad att allt som hände verkligen hände och det enda jag ångrar är att jag återvände hem.

Detta är inte ens en bild ifrån idag. Jag bara orkar inte

Jag känner mig som en stolt faster som aldrig träffar barnet. Men typ, skickar julkort varje år med pengar. För vart annars tror man att merchpengarna går åt? Men dessa nyheter satte verkligen ett leénde på läpparna under natten!

Jag förväntar mig inget annat än att han ska heta Frank han med, annars blir jag kankse t.om lite besviken